En gång i tiden trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna känna. Aldrig mer skulle mitt hjärt slå för någon. Aldrig mer känna värmen som sprider sig från topp till tå.
Efter att EN gång ha varit kär och fått sitt hjärta sprängt i bitar vill man inte mycket mer. Att gå runt och samla ihop bitarna är svårt och inget man vill göra ännu en gång. Man tappar hopp, man tappar mod, man tappar lust, glädje och tro. Jag letade länge efter bitar och när jag sakta funnit det mesta fan jag något som jag trodde var omöjligt.
Jag tappade min tro på kärlek. Kärlek fanns inte. Kärlek utgör alla känslor. Det är sant. Alla känslor har jag för dig.
Jag vrider mig i sorg när du inte är här hos mig. Jag är arg när jag inte får vara den som är närmast dig. När jag är med dig fylls jag av värme, lust, glädje...kanske till och med lycka.  Allt det omöjliga jag trott har inträffat med dig. Jag kan inte andas, jag rodnar, jag ler ner till magen. Nu lever jag för och med dig. DU är min kärlek.



Jag älskar dig, jättemycket.

Det är ett evigt tjat och ett ständigt gnäll. Så är det väl alltid från vuxna. Men när man verkligen försöker och allt blir ett tvärt nej, det är klart att man ger upp? Eller? Det är när hon får mig att känna mig så totalt värdelös som jag går sönder. När hon ställer sig emot mig för att hon påstås vara bättre. Hur i helvete lär man sig då? Det är klart att jag trotsar och gör allt JAG vill när hon håller på så. Bara för att hon inte tror att jag kan. Hur visar man att man kan? Jag tror då inte hennes var så här mot henne. För hennes stöttar mig i allt. Är det för att hennes inte gjorde så mot hon. Ursäkta svenskan men jag vill inte peka ut. Jag argumenterar och kämpar men allt vänds emot mig för att hon inte orkar. Hur ska jag orka då?

Idag är ingen vanlig dag. Eller jo, just idag kanske är det lite. Men idag för 5 år sedan var ingen vanlig dag. I alla fall ingen vanlig dag för mig. Då hände någonting som förändrade mig. Som förändrade hela mitt liv. Vände upp och ner på allt och hjälpte mig se livet i ett annat perspektiv. Hjälpte mig ta tag i mitt liv.
En sjungande ängel.

Vi har gjort allt tillsammans. Det finns nästan inget vi inte gjort tillsammans på dessa 5 år. Och även om vi får två år sedan skiljdes och har nu långt mellan oss så finns det ingen som du. Det vi har är något mer än vänskap. Det finns ingen som stått ut med mig längre än du, borsett från min familj. Men ändå är du en del av min familj, du är en syster, en menshorssyster. Eftersom att man kan ha sex när man har mens..Menshora! (:
Vi kan bråka, vi kan tjata, vi kan tjaffa, vi kan gå varandra på nerverna men står ändå starka bredvid varandra för alla bra saker slår så högt över detta att det är otroligt. Jag fångar dig, vart du än fallar. Jag vill vara där och fånga dig. ''If you fall inlove, don't worry I'll catch you'' eller vad stod det på kallsongerna? Jag står vi det. 

Det här livet hade varit så tråkigt, så pest, så pina, om jag ens hade levt, utan dig! Vi skrattar åt ingenting så att vi gråter, elsk!!!

Egentligen finns det inte ord att beskriva dig så jag fattar inte varför jag skriver detta försök... Jag kallar det inte ens försök. Men jag vill att du ska förstå hur mycket du betyder för mig och betytt för mig under dessa 5 år. Du är underbar.
Det är du och jag, proppen! Menshororna mot världen och alla de jävla toaletterna!



Jag älskar dig!

ppuss

Jag stod ute i höstkylan och tänkte på sommarvärmen. Jag saknar den inte. Jag väntade på att något skulle hända. Jag kände hur mina ben bad om att jag skulle gå. Gå så långt jag bara orkade och sen falla ihop, andas och tänka om...och sedan se vad som skulle hända då. Skulle jag vinna?

Jag kollade upp på himlen. Den var stjärnklar. Det är så vackert med stjärnor. Det vackraste jag vet. Månen var dock snart full och log förädisk.
När jag stod där och tänkte föll en stjärna. Jag trodde jag drömde men den föll. Jag ville skynda, skynda och önska. Jag slöt ögonen och önskade. Jag önskade inte för mig. Jag önskade för någon annan. Någon som behöver det mer än jag. Jag öppnade ögonen och kom till verkligheten.

Att önska något för mig, Det är hopplöst...

Feffesälskling<3

ppuss

En hård dag. Jag inbillar mig saker. Det känns som att alla går emot mig. Trycker ord i mitt huvud som de egentligen inte menar att jag ska förstå. Säger saker för att håna mig. Mitt huvud bankar och slåt mot vågor av dessa ord. Jag vill inte lyssna. Jag flyr, men blir ändå kvar. Det går inte inte att andas.. Vart ska jag?

Leenden som förför mig, dödar mig. Jag vågar inte lita på mig själv. Jag vill känna smärta, men från en kärlek som dött. Jag saknar och förlåter, glömmer och till sist kommer tårarna. Jag gråter. Gråter ut sorger jag glömde fanns kvar i mig. Sorger som gör ont. Alla sorger gör ont. Men att se sin smärta och förstå vart den kommer ifrån. Det är det som gör mest ont. Att sorgen kommer från ett leende.

Sättet att då gömma sig och inte finnas är fel. Det är ingen flyktväg. Det finns ingen flyktväg. Jag hatar ensamhet.. Jag vill vara ensam?

Vem ser ett barn som låser in sig?
som blir sjuk av allt väsen där utanför,
vet att hon bara stör.
Som aldrig ber om nåt för egen del,
allt hon gör är ju fel...

ppuss