En gång i tiden trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna känna. Aldrig mer skulle mitt hjärt slå för någon. Aldrig mer känna värmen som sprider sig från topp till tå.
Efter att EN gång ha varit kär och fått sitt hjärta sprängt i bitar vill man inte mycket mer. Att gå runt och samla ihop bitarna är svårt och inget man vill göra ännu en gång. Man tappar hopp, man tappar mod, man tappar lust, glädje och tro. Jag letade länge efter bitar och när jag sakta funnit det mesta fan jag något som jag trodde var omöjligt.
Jag tappade min tro på kärlek. Kärlek fanns inte. Kärlek utgör alla känslor. Det är sant. Alla känslor har jag för dig.
Jag vrider mig i sorg när du inte är här hos mig. Jag är arg när jag inte får vara den som är närmast dig. När jag är med dig fylls jag av värme, lust, glädje...kanske till och med lycka.  Allt det omöjliga jag trott har inträffat med dig. Jag kan inte andas, jag rodnar, jag ler ner till magen. Nu lever jag för och med dig. DU är min kärlek.



Jag älskar dig, jättemycket.