Jag stod ute i höstkylan och tänkte på sommarvärmen. Jag saknar den inte. Jag väntade på att något skulle hända. Jag kände hur mina ben bad om att jag skulle gå. Gå så långt jag bara orkade och sen falla ihop, andas och tänka om...och sedan se vad som skulle hända då. Skulle jag vinna?

Jag kollade upp på himlen. Den var stjärnklar. Det är så vackert med stjärnor. Det vackraste jag vet. Månen var dock snart full och log förädisk.
När jag stod där och tänkte föll en stjärna. Jag trodde jag drömde men den föll. Jag ville skynda, skynda och önska. Jag slöt ögonen och önskade. Jag önskade inte för mig. Jag önskade för någon annan. Någon som behöver det mer än jag. Jag öppnade ögonen och kom till verkligheten.

Att önska något för mig, Det är hopplöst...

Feffesälskling<3

ppuss

En hård dag. Jag inbillar mig saker. Det känns som att alla går emot mig. Trycker ord i mitt huvud som de egentligen inte menar att jag ska förstå. Säger saker för att håna mig. Mitt huvud bankar och slåt mot vågor av dessa ord. Jag vill inte lyssna. Jag flyr, men blir ändå kvar. Det går inte inte att andas.. Vart ska jag?

Leenden som förför mig, dödar mig. Jag vågar inte lita på mig själv. Jag vill känna smärta, men från en kärlek som dött. Jag saknar och förlåter, glömmer och till sist kommer tårarna. Jag gråter. Gråter ut sorger jag glömde fanns kvar i mig. Sorger som gör ont. Alla sorger gör ont. Men att se sin smärta och förstå vart den kommer ifrån. Det är det som gör mest ont. Att sorgen kommer från ett leende.

Sättet att då gömma sig och inte finnas är fel. Det är ingen flyktväg. Det finns ingen flyktväg. Jag hatar ensamhet.. Jag vill vara ensam?

Vem ser ett barn som låser in sig?
som blir sjuk av allt väsen där utanför,
vet att hon bara stör.
Som aldrig ber om nåt för egen del,
allt hon gör är ju fel...

ppuss

När jag var liten var ensamhet och egen tid någonting jag aldrig hade. Någonting jag alltid velat ha. Det har alltid varit barn runt om kring mig. Skrikandes, dreglandes och springandes runt benen. Att få höra tystnad var något jag alltid velat höra.  Bara sitta ner i ett eget rum och höra mina andetag.

Jag går på botten. Jag har blivit sårad av ord. Jag vandrar omkring på botten. Orden tär och sliter i min kropp. Jag blir slagen av ord som upprepas om och om igen. Vem tänker göra någonting? Jag kan inte. Jag är för svag. Liten och vek och svag. Jag orkar inte stå på mina ben längre. Jag är för tung. Det finns ingen balans i det hela. Jag har kommit ur spel...

Ja, jag behöver dig. Jag vill skrika och ropa att jag behöver dig. Jag vill ta din hand och lägga mot mitt hjärta och du ska förstå att delar där slår för dig. Bara dig. Delar som jag trodde hade dött. Som aldrig skulle fungera längre i min kropp. Ett ord och jag ler. En beröring och du finns. Jag finns. En av de bästa vänner jag haft och har. Bara du finns kvar. Jag skulle inte vara någonting om du inte funnits för mig. Jag skulle inte kunna le på det sättet jag gör om du inte lett åt mig ibland. Min sanna glädje och det vackraste jag vet. Utan dig är jag aldrig jag. Jag går om du ber mig, men finns alltid vid din sida om du skulle behöva det. Jag har lovat och jag lovar det tusen gånger om. <3

Jag kan inte vara mig själv längre. Jag är ARG. Jag vill gråta. Jag gråter. Jag vill sova. Jag sover. Jag gör allting med vilja. Men inget med glädje. Inget med lust. Bara med avsmak. Jag är inte hel. Jag blir aldrig hel. Jag vill ha det jag saknar.

It's an uphill slope, but I wont lose hope.
'till I go the distance and my journey is complete

ppuss

Vi stod bredvid varandra. Nej.. mittemot varandra. Du gick fram till mig, jag minns inte om du sa något. Kysste mig. Jag fylldes av en värme. En värme. En värme jag saknat. Jag var glad. Så glad att det pirrade i magen. En varm glädje som jag visste var lycka. Du gav mig den lycka jag behövde genom en enkel kyss... Lyckan försvann när det inte var den jag hoppats på som kysste mig när jag tog ett steg tillbaka. Allt bleknade och jag vaknade. Med en stor sorg. Ensam. Utan någon bredvid. 

Jag har förlorat. Jag förlorade så mycket på en dröm. Ett hårt fall. Jag somnade aldrig om. Jag hoppas att jag sov. Jag ville inte smaka på lyckan. Jag ville ha kvar den. Det går inte.

Dagen gled förbi. Ingenting blev som planerat. Ingenting gick som planerat och det slutade med gråt. Jag orkar inte gråta. Jag kommer somna inatt. I hopp om denna dröm åter igen och denna gång ska jag inte vakna. Jag ska stanna där och aldrig mer vakna... I ett lyckansland.

ppuss

Jag känner mig som en maskin. Som vaknar på morgonen. Åker till skolan. Går på lektioner. Gör det jag ska. Åker hem. Äter och går och lägger mig. Always the same. Jag vill ha förändring. Jag vill kunna göra spontana saker utan att alla ska reagera så jävla starkt på det. I detta lilla samhälle är det helt omöjligt att följa sitt hjärta.

Jag gjorde någonting som gjorde mig glad förra veckan som sårade en annan nära vän. Ska jag verkligen inte få ta hand om mig själv utan att såra andra? Jag är trött på alla idioter här nu. På riktigt. Ni sårar mig så brutalt och ni verkar inte förstå det själva. Jag orkar inte alltid vara glad men ni förväntar er det! Och sen när ni gör narr av mig för att jag är ledsen, hur tror ni det känns? Jag orkar inte vara stark längre.

Jag vet inte vad jag ska skriva men efter en halv misslyckad dag vill jag få ur mig lite ilska.

Att börja dagen med att ''pappan'' frågar om man är grinig denna morgon också är inte så jävla trevligt 5 dagar i veckan. Att bussen inte åker in mot skolan och alla idioter sitter stilla i bussen, och menar att de längst bak, (typ jag) ska fram och be honom svänga in, är för mig helt otänkbart. Att behöva åka fram och tillbaka genom hela Mora för att komma till skolan jag HATAR är helt absurt. Att börja med en teater lektion och genast gå in i roll och sedan vara i roll resten av dagen tar för mycket energi.
Jag är trött på att behöva åka in till ett ställe där jag vantrivs och sedan åka hem mot ett ställe som får mig att vilja spy. Vad är det för liv?

Jag gläds åt det jag har men det är för mycket som jag saknar. Jag kan inte tänka på mig själv för att ingen annan tänker på mig. Jag vill kunna vända på mitt liv och se ett ljus. Det går inte när alla vänder ryggen mot mig när jag verkligen försöker. Hur ska jag kunna försöka då? Det funkar inte längre. Jag är trött på alla människor. De gör mig ledsen.

Jag är trött helt enkelt. Jag orkar inte. Saltvatten mot läpparna som inte var svett fick jag smaka idag. Mina ögon värker nu av det som fått rulla ner för min kind. Som jag fångade upp och låtsades att det aldrig funnits.

Min prinsessa fyllde år idag. Hon lekte med mig och fick mig att le och skratta ner i magen så att det pirrade.
Jag älskar er mina små liv ♥

Man ska aldrig ångra de man gjort,
men hoppet slocknar fort.
Lyckan den ler mot alla andra,
men aldrig mot mig,
slå mitt hjärta slå.

ppuss

Okej.. Nu är sommarlovet slut och första dagarna i skolan var en plåga.

Jag ska somna och såklart eftersom dygnet inte är återställt så blir klockan kanske tre? och sen lyckas jag somna någon gång mitt i en Harry Potter film. Min kära mamma väcker mig klockan 8, jag börjar 13, och undrar hur jag tar mig till skolan. Sömn är viktigt för mig nu mera så jag blir arg och vill att hon går därifrån. Hon ber mig gå upp och fixa det.

En halvtimme senare får jag ett sms att en buss går 1140. JAG VISSTE DET REDAN. Tack ändå kära mamma. 0930 somnar jag om. 1144 vaknar jag av att jag sovit klart. Bra jobbat Feffe. Får i alla fall snabbt tag i Pekka så får åka med honom till skolan. Dääär vi sitter i aulan en halvtimme och i klassrummet en halvtimme och sen slutar. VAD ÄR DET FÖR JÄVLA JOLL.

Jag fick en bra kväll senare efter massa skrikande och klagande. Sov bredvid en fining och vaknade 5-6 timmar senare av ett larm som tyckte att jag skulle gå upp kl 0600. Det är omänskligt att behöva gå upp så tidigt! Det finns inte att behöva gå upp så tidigt! AAAAAAH. Och inte kunde man äta fast jag och Natta åkte till donken. Äckliiiiiigt.

En skit dag har det varit och jag däckade när jag la mig i sängen som jag trodde jag skulle göra. Aldrig mer vill jag till det dära helvetet. Jag ska leva med min gitarr. Jag och min gitarr vi ska tjäna ihop till boende och mat.

Fyfan till allt annat.
ARG ÄR JAG. Tack för att jag fick skriva av mig. Nu ska nog skrikas lite snart på träning.

ppuss

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta min kära vän, och jag kommer sakna dig när jag är på andra sidan jordklotet. Massa kärlek från Caroline

Jag känner mig ensam med allt folk som är omkring mig. Jag känner mig svag och trasig. vet inte varför men det känns konstigt att le. Det känns fel. Men ändå bra på någotvis. Jag vet inte vad jag ler åt. Jag saknar mina syskon och jag saknar all bortkastad tid. Jag vill ta vara på allt vackert i livet. Dags att tänka om ännu en gång? När ska det duga..?

Jag vaknade idag med en tår på min kind. Jag försökte komma på vad jag drömt om men det gick inte fram. Sen insåg jag att jag inte ville veta. 
Jag berättade för min sängkamrat att jag var ledsen. Hon satte sig bredvid och sa att det syndes. Jag började fundera över varför.

En helt underbar ''helg'' i Göteborg har jag haft. Helt otroligt. Första dagen bestod av långa köer på Liseberg, men ändå otroligt kul. Sticky Fingers med happy hour, ännu roligare och ont i knäna efter massssssa dans! Och sen en bakis dag såklart.

När jag inte orkar med har jag x-antal vänner som kommer och springer runt mina ben och ska veta och bryr sig och finns, några också som försvinner. Men du..du står alltid kvar där du alltid stått. När jag är glad så kan de flesta av de vänner som sprungit runt mig försvinna och de andra komma tillbaka. Men du.. Du står där du alltid stått! När du har det jobbigt så står jag där jag alltid stått. Beredd på allt. Ståendes vid din sida. Alltid. Jag stöttar dig för du är den enda jag behöver. Den enda jag alltid vill ha kvar. Du är ingen jag tar förgivet. Jag kämpar för dig, med dig, varje dag.

Någonting är väldigt fel och jag vill inte veta vad det är. Jag spänner mig tills jag inte kan andas och får huvudvärk. Jag äter fast jag inte borde. Det ersätter en saknad som inte är en saknad. Utan ett begär. En bekräftelse. En som jag inte kan få av mina bästa. Som jag vill ha av dem. ÅÅÅÅÅÅÅH.

Jag känner för att gråta. Men det är ingen idé. Jag orkar inte det mer. Att skriva hjälper inte heller. 
Nu sitter jag här i en bil och mys åker och känner ett pirr. Ett pirr för min älskade musik. 

Nu har inte jag varit hemma på snart en vecka och det känns verkligen som sommarlov! Solen steker, folk badar och drar med mig i vattnet. Alla är någorlunda glada och det är massa tjat på värmen som det tjatades efter så mycket i vintras. Alla småkryp som kryper runt på kroppen och sand som fastnar på den våta kroppen efter ett svalkande dopp, man lägger sig sedan och får en solbränna som man vill bli av med men ändå ha den, så att det syns att man varit i solen. Massa d-vitamin och en ur torkad kropp med en lätt huvudvärk pga vätskebrist för att man glömt tiden somnandes på stranden. Flugor som surrar och mygg som bits! Kläder som man vill klä av sig men ändå ha på sig. Kalla kvällar. Man vänder på dygnet och tappar tidsuppfattningen. Ingen koll på dagar, tid eller någonting!

Jag avskyr sommaren :) en pest som man ändå lyckas tycka om. Ett konstigt fenomen. 
Ett lyckorus for genom kroppen idag. Det kändes bra.

Känslan av att känna sig värdelös. Jag får den känslan ibland..ofta. Vilket jag inte borde. Jag har världens bästa vänner. Sådana som bryr sig om mig. Jag är stolt över den jag är och ingen kan ändra det. Men igår blev det för mycket.

Känslan började i magen och spred sig över hela kroppen. En känsla av att bli trampad på. Att det är många som använder mig när det behövs. Som en dörrmatta att torka skorna på- Det är då jag känner mig värdelös. Att känna varje fot som gör ett avtryck som sedan sjunker in till att inte synas.
Det var någon som trampade så hårt på ett ställe som gjorde så ont att jag tappade andan. Någon som stod där med foten på mitt hjärta och tryckte tills jag fick ifrån mig ett kvävande ljud som skulle varit ett skrik. Ångesten flödade och tårarna rann tills tystnaden helt tog över när foten lyftes och jag insåg vem det var. Det var jag.
Jag är den som trycker mig. Jag är den som förstör för mig. Jag flydde till en annan värld.

En pojke hjälpte mig. En pojke, som blir vald i andra hand för att han behövs där. Aldrig vald i första för att någon redan står där. Jag avundas hans mod.  Jag vill också säga mer, jag vill säga mer än vad som kommer ut. Han är inte elak. Han tänker på sig själv som det ska vara. Han vill ha rättvisa och sanning, kämpandes mot något som inte går. Det är en orättvis värld. Tack till J.B.
Min är dock utan hopp.

ppuss

Jag spelar gittar. Jag gillar att spela gitarr. Att känna fingrarna hur de rör sig över strängarna och banden och göra hur allt klingar lätt till ljuvliga toner tillsammans. Att höra melodin som ändrar mening med bara några förflyttningar.
Man kan göra mycket med dessa ljud. Jag gör egna melodier och jag lägger till ord. Ord med egna meningar, meningar med egna ord. Underbart.

Jag tänker mycket på det jag saknar just nu. Det blir lätt så när man inte ser alla människor i skolan längre. Det har knappt gått en vecka, men ändå! Det är en lustig känsla. Saknad. Jag skriver mycket om känslor men det är för att de förvirrar mig mest. Saknad är en varm och längtande känsla. Saknad är en kall och ångest framkallande känsla. I alla fall för mig. Jag tänker och saknar, och vill ha det jag saknar, det jag inte kommer få.
Men ändå..saknar man. Vad är det för mening? Det är ju onödigt att sakna? Men det är viktigt. Hur man än gör kommer man ändå alltid att sakna. Sakna det man inte har. Har man allt har man inget att sakna.

Jag saknar någonting jag inte har... jag kommer alltid känna saknad.

ppuss

Äntligen är det klart. Jag lämnade in de sista böckerna idag och som det verkar är jag godkänd i alla ämnen! Jag sa hejdå till de flesta av mina lärare och några vänner. Tungt men befriande.
Jag gick ifrån skolan med lätta steg. Vandringen började med solsken och jag trodde jag skulle ta av mig jackan, då började det såklart att dugga lite fint. Det var skönt med lite regn. Skönt att gå med musik i öronen och känna sig fri.

Sist jag gick i regnet var en höstnatt. Jag hade en otrolig vedervärdig ångest den natten, natten då ingen brydde sig. Jag ville inte ha ångest nu. Jag gick och det började regna ännu mer. Det slog på mina ben och i mitt ansikte.
Okej, det gär var ju inte planerat. Jag började gå snabbare och mamma dök upp i bilen.
Bedrövad var hon. Över att jag gått i regnet och över att hon själv hade bedövning i munnen. Jag roades av hennes försök till att le. Hon skrattade. Jag skrattade och glömde de hemska tankar jag var på väg att tänka när jag gick.

En mygga satte sig på mig nyss. Jag lät den ta av mitt blod. Nu är jag fri!.. eller..i alla fall i några veckor.

ppuss

En busschaufför, en busschaufför, det är en man... KVINNA med glatt humör!
I princip alla busschaufförer är griniga. Det vet alla som åker buss dagligen. Speciellt på morgonen. Och ännu mer när hela NHL är sena. Det var en kvinna en morgon som skulle köra oss, som förövrigt var ny, hon hade en coach. En halvgrinig ruttinerad chaufför som sa att hon var sen och inte alls behövde vänta på några barn! Men denna överpositiva kvinna lyssnade inte på sin coach utan med stort leende väntade till jag och min syster gått på och så åkte hon i 5km/h genom norra heden, till team lindqvist gått på, och kollade varenda infart för att se så att ingen missade bussen. Hon hälsade på alla som klev på. Jag blev glad.
Vilken kvinna!

NHL är förövrigt ett ''byskämt'' från hockeyn som står för Norra Hedens Liga. Vi är så coola i min by...

I alla fall... Det jag ville komma fram till är att hon borde vara alla busschaufförers förebild. Världen skulle bli så mycket gladare med gladarre busschafförer! Det tror i alla fall jag!

ppuss