Att åka buss är bland det värsta jag vet men också bland det bästa när man vill stänga av och tänka på annat.
Jag började åka buss när jag var sex år och skulle till skolan. Jag kommer ihåg papperslappen man skulle visa upp för busschauffören innan man fick kliva på bussen. Det fick man i förskolan innan man blev stor och fick ett riktigt busskort som man skulle pipa. Det fick man i ettan.

Man tävlade alltid om vem som skulle plinga först när man skulle av. Även om det bara var jag och Jesper som skulle av på sista hållplatsen i byn, så var det alltid en tävling.
Det fanns regler fast egentligen inte. Man fick inte trycka direkt efter hållplatsen innan. Man fick lov att vänta tills drigata vägen var förbi. Jag brukade jämt förlora. Men det var ju för att Jesper alltid fuskade. Även om han kanske inte var medveten om dessa regler jag hade gjort upp i min skalle.

Nu när jag åker buss och kommer till den hära sista hållplatsen får jag ont i magen. Det är verkligen sista hållplatsen. Sitter man kvar får man åka tillbaka till Mora. Om det inte är en ej i trafik buss för då får man vackert kliva av och gå dit man var på väg. Eller hälsa på mig!


Och den sista lyktstolpen. Sen är mitt hus där mitt i ingenting. Sen kommer ingenting. På vinter är det bara mörker om man går förbi mitt hus. Ett långt mörker som man undrar vart det tar slut. Ensamheten kryper i mig. Det här är vad jag kallar hemma. Usch.

ppuss

Tvångstankar måste vara det fjolligaste man någonsin skulle kunna hitta på.¨


Jag är en sådan hära idiot. Jag har mina rutiner, som att på onsdagar får man inte äta någon lunch eller att jag alltid räknar till tre.
I bussen sitter jag alltid på en speciell plats men idag när jag skulle åka hem var platsen tagen. Det satt en gubbe där... Jag kände hur det bubblade inom mig. Ångest. Shiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiit.
Jag fick sätta mig på höger sida, från hållet man går på bussen. HÖGER. Jag sitter alltid på vänster. Men för att kunna få lite ro räknade jag; tredje sätet bakifrån, där sitter jag. Gubben gick av men det gick inte att flytta på sig nu. Har man satt sig på en plats måste man vackert sitta där tills man själv ska gå av. Också en liten tvångstanke.
Detta gjorde också att när jag skulle kolla på pappas hus, som jag också alltid gör av tvång, så blev det fel. ÄNNU MER ÅNGEST.

Innan bussen svänger in på hållplatsen så ser jag mammas bil. Mamma är alltså hemma. Jag vet då att mamma har tagit posten. Det ligger ingen post i postlådan, jag vet det. Jag går fram till postlådan, den tredje från höger, så klart, och öppnar locket. Ingen post. NO SURPRISE.

Jag måste göra så. Varför? Varför får man ångest om man inte gör det?
Alla dessa jävla frågor.

ppuss

Det finns personer i livet som alltid får en att le.
Även om det är den sämsta dagen i ditt liv så står de där och lyser upp mörkret för dig. Personer som alltid finns och stöttar en. Man behöver inte säga någonting utan de förstår ändå. Bara en blick och man har bytt tusen ord som ingen annan förstår. Man kan vara med varandra och inte göra någonting men ändå ha lika kul som det är för en ett-åring att leka titt-ut (eller med mig eftersom det är min favorit lek). Vänner som alltid håller det dem lovar. Och som finns när som helst, när man behöver dem!

Jag har massor av denna sortens vänner. Ni är de bästa jag har.
Jag kommer aldrig svika er så länge ni finns hos mig!

I'd rather die with you, than anyone else. But when I'm with you, I don't want to die :*

Nu har jag gått runt och varit arg i nästan två veckor på någonting som är alldeles för fjolligt att lägga ner tid på.
Så varför fortsätter jag? Ja, jag vet egentligen inte.
Det har fastnat.
Kanske mest för att jag inte förstår. Jag hatar att inte förstå. Det är det som gör mig så himla arg.

Kanske är det så att jag är arg för att jag inte vill känna sorg. Sorgen att förlora en vän. En mycket god sådan. Den sorgen som man alltid bär. Nästan som en skuld. Du vet att det inte är ditt fel men du bär en skuld ändå.
Är det för att det känns...? Eller för att... ja, för vadå?

Det finns ju också saker som gör mig glad. Personer som jag kan slappna av med. Det är jätteskönt. Det är där jag vill vara för alltid och bara stanna tiden. Den känslan är den bästa som finns. Inte kärlek, utan glädje med en gnutta kärlek. För annan kärlek finns inte. Det finns ingen kärlek. För nu är jag nunna med Hedvig!

Eller jo, den finns men inte för mig. För den är överskattad. Den är för vacker för mig.

ppuss<3

Tanken idag var att jag och Jonas skulle ha det kul hemma hos mig på min gräsmatta, som vi hade en gång i tiden, men det blev inte riktigt så.
Det började med att jag slog honom i Mario Kart när han sagt innan att han skulle ''pissa på mig''. Groteskt? Ja!
Men i alla fall så vann jag över honom med 30 mot 0. Bara för att skryta liksom.
Efter det tyckte Jonas att jag skulle följa med och bowla någon gång så skulle jag minsann se! Jag svarade glatt varför inte nu?!
Vi ringde Rasmus som efter övertalning gärna ville med! Jag fixade skjuts och under vänte tiden kollade vi på Ballar av Stål.

När vi anlänt i Mora och gick ifrån Andreasgården så kollade Jonas snabbt in på Burgers och där stod Jimmy med barnvagn!! Vi rusade in för att där Jimmy finns med barnvagn finns Malin! Hon var på toaletten för tillfället så vi kollade in bebisen som var mamma upp i dan! Otroligt vacker bebis med stora ögon. :')
När Malin kom tillbaka blev det lite prat men sen var Jonas så hungrig så vi typ sprang till pizzeria Venezia. Rasmus ville äta efter bowlingen så det blev ingen mat för Jonas men bowling blev det!

När vi anlänt så ville Rasmus betala och vi betala honom men det lät så krångligt så vi betalade var och en försig. Rasmus blev då lite smått grinig men det var väl inget att lägga märke till.

Bana nio blev våran bana. Först Jonas, sedan Feffe och tillsist Rasmus.
Rasmus ledde över mig och Jonas med några få poäng och var otroligt stolt över detta.
Vi hade det kul och trevligt med massa skratt... tills det började gå bra för mig.
I andra seriens slut så fick jag till det med TRE strike på raken! Detta gillades inte av Rasmus.
Tredje serien började med en spare följt av ännu en strike.
Rasmus blev förbannad och slog bowlingklot åt alla olika håll och det gick bara sämre och sämre för honom.
Han slutade prata med oss och bad oss inte röra honom. Jag blev rädd på riktigt.

I slutet tyckte Rasmus att det inte var någon idé längre med min hundra poängs ledning.
Så de gav upp. Jag ville inte hämta ut pappret där det står allting så jag och Jonas gick iväg medan Rasmus dröjde ett bra tag.
När han väl kom ner hade han pappren i handen och gav dem till mig. ''Du vill väl spara de här så du har någonting att skryta om. Och förlåt för att jag var en sådan dålig förlorare.''

Vi började den dystra vandringen emot stan igen och ingen sa så mycket. Rasmus svor att aldrig mer bowla med mig och vi fick inte nämna ordet bowling på hela vandringen.


Men inte visste väl jag att jag var en sådan stjärna på bowling! ;D