Allt börjar med en ut skällning för att min mobil inte klarar av att leva i mer än tolv timmar. Då är det mitt fel. Jag antyder att jag ska köpa en ny. Då är jag oansvarig. Jag måste ju spara för att kunna resa till USA om ett år… Fast nej säger jag. Då ska hon ha sina pengar.  Och då är det mitt fel att jag inte är hemma och att hon inte får pengar. Jag vill inte vara här. Sen var det mitt fel att jag har sådan dålig relation med min far. Hon gnäller på mig när allt hon vill är att gnälla på honom. Han har inte gjort något fel heller. Men hela tiden pucklar hon på och antyder att jag är värdelös.

När hon började gnälla om pappa gick min gräns. Jag började gråta. Jag tänker inte prata mer. Det är slut med det. Hon får göra vad fan hon vill. Hon ska få sina jävla pengar sen tänker jag inte va här mer. Jag ska vara så lite i vägen jag kan. Jag cyklar för i helvete nu och tänker inte be henne om någonting mer. Hon har det ju så jobbigt. Allt kretsar runt henne. Hon måste göra allt. Men be om hjälp det kan hon fan inte och ber hon om den då kan man inte som henne för då duger man inte för hon gör allt bäst.

Är det verkligen mitt fel allt som hon antyder? Är det mitt fel att vi bor i skogen? Är det mitt fel att jag får ångest av att vara hemma? Är det mitt fel att jag och pappa inte håller kontakten? Är det mitt fel att jag aldrig får lära mig för att jag aldrig kan göra någonting bra, eller bättre än hon?

Hon gör mig värdelös. Den som ska vara mig närmast.

http://www.youtube.com/watch?v=yYwSa9YELCQ

ppuss

Det kryper och klänger. Något som kravlar sig fast, som ett kryp med starka klor. Som sitter på ryggen och trycker sig fast så det gör ont. Vad är det för kryp? Ilska? Sorg? Glädje..som gör ont? Alltihop? Jag vet inte, men ont gör det. En oändlig smärta som jag vill bli av med.

Alla andras sorger är tunga att bära på. Att lyfta upp och hålla fast vid dem. Jag klarar det men aldrig faller jag någonsin tillbaka i samma hål. Hålet som var igen fyllt med sorger, andras sorger, med mig i mitten. Djupt ned sjunken. Fast. Jag ryser av tanken. Aldrig mer dit! Då är jag hellre ensam.
Jag bär de bästas sorger, det räcker. Jag skiter i de andra sorgerna. Men vart har jag lagt mina sorger? Jag har bara ilska kvar.
Jag grät igår, jag grät idag, men utan mina sorger...

Jag saknar en vän jag behöver, min glädje vän.

Jag älskar min älskling <3

ppuss