Jag känner mig som en maskin. Som vaknar på morgonen. Åker till skolan. Går på lektioner. Gör det jag ska. Åker hem. Äter och går och lägger mig. Always the same. Jag vill ha förändring. Jag vill kunna göra spontana saker utan att alla ska reagera så jävla starkt på det. I detta lilla samhälle är det helt omöjligt att följa sitt hjärta.

Jag gjorde någonting som gjorde mig glad förra veckan som sårade en annan nära vän. Ska jag verkligen inte få ta hand om mig själv utan att såra andra? Jag är trött på alla idioter här nu. På riktigt. Ni sårar mig så brutalt och ni verkar inte förstå det själva. Jag orkar inte alltid vara glad men ni förväntar er det! Och sen när ni gör narr av mig för att jag är ledsen, hur tror ni det känns? Jag orkar inte vara stark längre.