Nu har jag ett eget rum. Jag åker hem och sätter mig där. Jag hör mina andetag. Jag får lätt panik. Jag känner och hör mina hjärtslag i mitt bröst och hör inte längre att jag andas. Jag fokuserar på att höra den och hör hur de ökar och blir fler och fler. Aldrig har tystnad varit ett sådant hemskt ljud. Den tränger in i öronen som små skärvor av glas som sedan i huvudet gnids mot varandra och jag vill kräkas. Huvudet kan inte slappna av.

Jag vill inte höra mina andetag när jag är i mitt rum. Jag vill inte sitta där ensam. Jag vill höra andra andetag. Så att när glasbitarna kommer hör jag de lugnande andetagen bredvid mig som gör att jag slappnar av. Jag vill känna värmen och veta att den värmen är kvar när jag vaknar. Att jag är kvar när jag vaknar. Finns kvar i den värld jag hatar.

Jag hatar ensamhet nu när jag är stor. När jag vet hur stor världen är. Och hur liten jag är i en värld så stor.

ppuss