En hård dag. Jag inbillar mig saker. Det känns som att alla går emot mig. Trycker ord i mitt huvud som de egentligen inte menar att jag ska förstå. Säger saker för att håna mig. Mitt huvud bankar och slåt mot vågor av dessa ord. Jag vill inte lyssna. Jag flyr, men blir ändå kvar. Det går inte inte att andas.. Vart ska jag?

Leenden som förför mig, dödar mig. Jag vågar inte lita på mig själv. Jag vill känna smärta, men från en kärlek som dött. Jag saknar och förlåter, glömmer och till sist kommer tårarna. Jag gråter. Gråter ut sorger jag glömde fanns kvar i mig. Sorger som gör ont. Alla sorger gör ont. Men att se sin smärta och förstå vart den kommer ifrån. Det är det som gör mest ont. Att sorgen kommer från ett leende.

Sättet att då gömma sig och inte finnas är fel. Det är ingen flyktväg. Det finns ingen flyktväg. Jag hatar ensamhet.. Jag vill vara ensam?

Vem ser ett barn som låser in sig?
som blir sjuk av allt väsen där utanför,
vet att hon bara stör.
Som aldrig ber om nåt för egen del,
allt hon gör är ju fel...

ppuss