Hon sitter i soffan med armarna i kors och ser allvarlig ut. Jag sätter mig bredvid och hon fnyser till åt mig. Jag måste ju fråga: ÄRU ARG?!
Hon kollar på mig med allvarlig min och ett leende smyger fram och så svarar hon: NEJ! :)
Hon blir snabbt allvarlig igen och frågar om jag är arg? Nej.. Det är jag väl inte, svarar jag med samma busiga leende som sedan dyker upp på hennes läppar. Sen sitter vi där bredvid varandra och kollar på tvn.

Tankarna börjar snurra. Är jag arg? Jag är arg ofta nu för tiden. Det är inte lätt att trycka tillbaka för att jag vill är att skrika men det får vänta till juni. Då får jag leva igen. I juni. I slutet av juni. Då är jag fri!

Men det är häpnande vad vi är lika. Min två-åriga lillasyster och jag. En sådan utstrålning hon har, hon är precis som jag. Klart jag har det. Utstrålning alltså. Jag har övat hela mitt liv. Blir hon den samma så tror jag att jag får akta mig. Eller.. akta henne..
Mitt hjärta, mitt liv, mitt allt. Hon och alla de andra. Mina hjärtan, mina liv, mina allt.

ppuss