Känslan av att känna sig värdelös. Jag får den känslan ibland..ofta. Vilket jag inte borde. Jag har världens bästa vänner. Sådana som bryr sig om mig. Jag är stolt över den jag är och ingen kan ändra det. Men igår blev det för mycket.

Känslan började i magen och spred sig över hela kroppen. En känsla av att bli trampad på. Att det är många som använder mig när det behövs. Som en dörrmatta att torka skorna på- Det är då jag känner mig värdelös. Att känna varje fot som gör ett avtryck som sedan sjunker in till att inte synas.
Det var någon som trampade så hårt på ett ställe som gjorde så ont att jag tappade andan. Någon som stod där med foten på mitt hjärta och tryckte tills jag fick ifrån mig ett kvävande ljud som skulle varit ett skrik. Ångesten flödade och tårarna rann tills tystnaden helt tog över när foten lyftes och jag insåg vem det var. Det var jag.
Jag är den som trycker mig. Jag är den som förstör för mig. Jag flydde till en annan värld.

En pojke hjälpte mig. En pojke, som blir vald i andra hand för att han behövs där. Aldrig vald i första för att någon redan står där. Jag avundas hans mod.  Jag vill också säga mer, jag vill säga mer än vad som kommer ut. Han är inte elak. Han tänker på sig själv som det ska vara. Han vill ha rättvisa och sanning, kämpandes mot något som inte går. Det är en orättvis värld. Tack till J.B.
Min är dock utan hopp.

ppuss