Bland det värsta jag vet är att gå och lägga mig. Oftast så väntar jag så länge jag bara kan innan jag ska gå till mitt rum. När ögonen inte vill vara öppna mer så tar jag datorn och går ner.

Jag tänder lampan ner till källaren. Det är en sådan dära energi lampa så man måste vänta ett tag innan det faktiskt blir ljus där nere. Så jag står i trappan i kanske några sekunder till då jag ser allting man ska se när man ska gå ner i min källare. Då sätter jag foten på första trappsteget och vandrar neråt. Stannar några mikrosekunder innan jag svänger helt till höger, för att gå mot mitt rum, så att jag hinner analysera att det är någorlunda ljust och att jag ser allting som jag ska se. Det är viktigt att se allting man ska se, annars är det inte som det ska och då blir det svårare att somna.

Jag vänder mig och öppnar dörren till mitt rum som är kolmörkt. Man ser bara lite blänk ifrån tavlorna på väggen och kanske något litet ljus ifrån det lilla fönstret till den övre världen. Innan jag tänder lampan har jag en liten fjollig stund för mig själv som alltid för med sig besvikelse. Jag tänder lampan och allt är som det brukar. Tom säng med en nalle som också verkar känna som jag. Besvikelse. Tänk om det kunde vara någon där. Någongång. Då kanske jag skulle bli rädd för det också! haha. Det blir jag och mörkret igen...

Sätter datorn på min lilla låda och mobilen på mitt glas. Det går inte att prata i mobil i mitt rum. Det går att smsa om man lägger mobilen på glaset. DATORN STARTA SNABBARE. tack. Dator är kontakt med omvärlden i mitt rum. Annars är man ju HELT ensam.
Det svåra är sen att stänga av den. Kelly får sjunga mig till sömns. Det ger ljus.

Sova ensam och mörker. Det värsta jag vet.
Någonting som nästan är värre är drömmarnas land. Det är alldeles för vackert där. Någonting jag inte kan uppnå. Någonting jag inte kan få. Det blir inte så mycket sömn när man är rädd för sådant.

Min vän, kom hem. Så jag får somna i din famn. Kanske gråta litegran.
Allting kommer ordna sig, om jag får somna bredvid dig <3

ppuss