I min värld finns bara jag och ensamheten. I min värld går jag med floden som flyter med. Inte mot den utan alltid med den. Det är lättare att flyta med än att gå emot. I min värld ligger snön kvar. Den bromsar mina steg och får mig att sakta in. Jag tänker på vilka jag älskar. Jag älskar er fortfarande och kommer nog alltid göra det.

Att buga för någonting ståtligt är någonting man lärt sig göra. Att diskutera med den visa är någonting intressant. Att hjälpa den svaga är lätt när man är stark. Men att diskutera faror med faran är någonting jag sällan gör. Inte nu. Hon sover så gott.

Där vattnet rinner av kanten är det skönt att stå. Där tänker jag inte flyta med längre. Det är där hon alltid står. Hon som förstår. Jag bjuder upp till dans. Med månen och dess förundrande änglar. Det är vackert. Det är fint. Det är en del av mig. Den skadar mig inte på något sätt. Den får mig att tänka om. Min förundrande värld.

Det är hon som håller takt, det är hon som för i dans.
Det är jag som bestämmer vägen, ger allt en andra chans.
Poesi är bra och någonting som berör. Det är nu jag som i dansen för.