Idag har jag varit arg och irriterad från stunden jag vaknade.
Klockan ringde väldigt snällt klockan sju. Jag drömde någonting underbart. Det minns jag nu... Hemskt var det och jag tackar klockan för att den ringde.

När jag kommer upp hör jag rösten av ''Farmor'' hon säger med bestämd stämma: Äter ni ingen frukost i det här huset?!
Nej, det gör vi inte tänkte jag och satte på mig jackan och gick ut och satte mig i bilen.
En alldeles tyst färd. Det tackar jag min mor för. Vi har nästan aldrig någonting att säga till varandra. Det tycker jag inte om. Varje gång jag försöker börja ett samtal får jag ett dumt svar eller så tynar det ut till ingenting. Alltid är det så.

Skolan. Jag gick igenom hela skolan ifrån entrén till mitt skåp och bara gick. Tänkte inte på vart jag var på väg. Jag var en maskin. Jag satte mig ner på bänken, eller innan jag satte mig kollade jag ut genom fönstret. Jag såg det vackraste och vaknade ur min dvala och började tänka igen. HEMSKT.
Då kommer såklart det människor jag känner och frågar hur jag mår. Det kommer alltid samma chock och panik när någon frågar denna underligga fråga. Hur jag mår...? Då börjar jag känna efter och får panik ifall att det är dåligt och trycker tillbaka alla känslor och allt blir ett känslosvammel. Då blir mitt svar ''det är okej''. Efter varje svar så funderar jag över om det var rätt eller fel. Kan det vara rätt eller fel?

Dagen blev inte bättre när vi slog på pinnar på estetisk verksamhet. Mina öron dog. Jag ville stoppa in hörlurarna och gömma mig i min värld. Men såklart så är ju mina lurar trasiga så jag har bara en snäcka. Hejdå hörsel.
Dagen blev bättre på kulthis! Eftersom vi kollade på Disneys Herkules, som för övrigt är min pojkvän.
På lunchen blev jag grinig igen. Ilska? Nej, irritation. Människor. Överallt. De skrämmer mig och förvirrar mig med sina drägliga, bedragande känslor.

Efter lunchen kommer teater lektionen. I fyra timmar! Det brukar vara ganska långtråkigt med barnteatern vi gör, men idag skulle vi ha teater med ettorna. Teatersport, som är lika med improvisation. Jag dog.
Jag bara längtade och längtade att lektionen skulle ta slut någongång. Jag visste ju också att Hubbe väntade. Det var min höjdpunkt med hela dagen!

En lång busstur senare kom jag och Hubbe innanför dörren och Lovisa flyger fram ''HUBBE!! :D''. Den ungen...<3
Vi pratade en ett tag, jag och Hubbe. Det är skönt. Det bästa jag vet just nu. Det som dödade mig sen var att två timmar senare kom Hubbes pappa. TVÅ TIMMAR. Det är ingenting. Vi hann inte ens göra någonting.
Jag grät. I två sekunder efter att hon åkt. Jag vet inte riktigt varför. Det bara blev.

Nu ligger jag och funderar i min säng igen. På glädje. Kärlek. Sorg. Ilska.
ppuss