Hon är speciell.  Hon har väldigt lite tid och ägnar en del av tiden till att sitta vid datorn och plugga och den andra delen till att skjutsa och hämta precis överallt i kommunen, och ibland utanför. Men det är inte mitt fel. Det är ju hon som bestämt att vi ska bo i världens ände. Det blir lätt så att hon blir grinig då. Lyssnar inte oftast på vad jag har att säga. Då känner jag mig lite meningslös och undrar vad som egentligen är rätt med mig...

Ibland är hon inte som hon borde vara. Oftast är hon faktiskt en vän. En av de bättre. Hon lyssnar kanske inte så bra men hon gör i alla fall så gott hon kan.
Det enda vi egentligen har gemensamt är sången. Det är då vi pratar som mest. Väldigt respektlöst av oss att stå och babbla om alldeles för mycket när vi faktiskt är på kör för att sjunga. Men vi har ju det trevligt.

Vi pratar hela vägen hem också. Om RIKTIGT meninglösa saker; Om den där tanten som sjunger helt otroligt äckligt falskt, om vad jag senast sa hos någon kurator, tills då det tonar ut och dör till ingenting. I alla fall till nästa kör övning.
Mamma&Jag.

ppuss