Att åka buss är bland det värsta jag vet men också bland det bästa när man vill stänga av och tänka på annat.
Jag började åka buss när jag var sex år och skulle till skolan. Jag kommer ihåg papperslappen man skulle visa upp för busschauffören innan man fick kliva på bussen. Det fick man i förskolan innan man blev stor och fick ett riktigt busskort som man skulle pipa. Det fick man i ettan.

Man tävlade alltid om vem som skulle plinga först när man skulle av. Även om det bara var jag och Jesper som skulle av på sista hållplatsen i byn, så var det alltid en tävling.
Det fanns regler fast egentligen inte. Man fick inte trycka direkt efter hållplatsen innan. Man fick lov att vänta tills drigata vägen var förbi. Jag brukade jämt förlora. Men det var ju för att Jesper alltid fuskade. Även om han kanske inte var medveten om dessa regler jag hade gjort upp i min skalle.

Nu när jag åker buss och kommer till den hära sista hållplatsen får jag ont i magen. Det är verkligen sista hållplatsen. Sitter man kvar får man åka tillbaka till Mora. Om det inte är en ej i trafik buss för då får man vackert kliva av och gå dit man var på väg. Eller hälsa på mig!


Och den sista lyktstolpen. Sen är mitt hus där mitt i ingenting. Sen kommer ingenting. På vinter är det bara mörker om man går förbi mitt hus. Ett långt mörker som man undrar vart det tar slut. Ensamheten kryper i mig. Det här är vad jag kallar hemma. Usch.

ppuss