Någonting spårade ur. Tankarna började snurra runt och musiken gjorde rastlösheten inom mig större nere i min ensamhet. Det växte i mig. Ångest.
Ett samtal. Jag klickade upptaget för att senare ringa upp när jag var på promenad. Samtalet varade i ungefär en halv kilometer.

Musiken tog över. Den värmde i kylan. Min sko har ett hål som ständigt tog in vatten. Min fot blev kall men musiken värmde den. Gatlamporna tog slut en stund. Jag ringde ett samtal. Upptaget. Gråten trängde inom mig. Ett nytt samtal. Upptaget. Tårarna kom och jag struntade i att försöka ringa någon och tog mig igenom ångesten och mörkret.

Gatlamporna började igen och ilskan inom mig växte. Varför jag var arg vet jag inte riktigt. Det bara blev så när jag gick där helt obetydligt till gatlampors sken.
Tre kilometer hade jag nu gått. Gatlamporna tog slut igen. Denna gång struntade jag i den obehagliga känslan inom mig. Jag förtjänade den.

Jag kunde inte stanna och vända om. Jag ville inte hem. Jag fortsatte gå. Bara gick, gick och gick. Det tog aldrig stopp. Fyra kilometer. Fem kilometer. Ett varv i byn gjorde det till sex kilometer. Jag var tvungen att stanna innan något gick snett igen.

Mormor bor inne i byn. Hon blev arg när jag kom. Jag var genomblöt och gjorde någonting ogenomtänkt. Det var också fel. Tårarna föll nästan igen. Jag orkade inte gråta, inte framför mormor.
Vi kollade på spårlöst och någon film sen skjutsade hon hem mig. Jag frågade, hon blev bara arg när jag ställde denna dumma fråga om att få gå hem. När hon släppte av mig hemma sa hon åt mig att aldrig mer göra något så dumt.

Det regnade idag. Det finns en mening med det.

ppuss