Jag är mörkrädd. Det tomma svarta ingentinget skrämmer livet ur mig. Eller jag tror att livet är ur mig när jag är där, i mörkret. Hur äckligt och läskigt som helst, att tro att man inte finns mer.
Nu, nyss, så upptäckte jag att jag bara låg här och kollade mitt ut i ingentinget. Ensam. I det svarta. Inga ljud. Inget ljus.
Blodet rusar fortfarande i öronen och hjärtat känner man i bröstkorgen, men annars, svart och tomt. Lever jag? Nu känner man hjärtat slå hårdare slag och blodet i öronen dånar och brusar som aldrig förr. Huvudet värker och jag lägger mig i fosterställning med små små lätta kramper i magen. Motbjudande och jag vill kräkas. Hur fan slappnar man av och somnar då?
Ingen finns där som andas med mig. Jag känner då att jag inte ens andas. Drar ett djupt andetag och känner hjärtats hårda slag som värker. Snart spyr jag. Tankarna snurrar runt om allt jag gjort i mitt liv. Var det värt det? Ångrar jag mig? Hur kunde det bli såhär?
Det är nu man upptäcker att man gråter och känner de varma tårar rinna på kinden. Varma tårar som rinner över näsan och nuddar läpparna, salta tårar. Jag öppnar ögonen och ser ingenting. Sträcker mig efter något som inte finns. Andas tyngre och tyngre och lyckas slappna av och får tag i något som ger ljus.

Nog fan lever man fortfarande.... Äckliga mörker som lurar mig varje gång.
Jag önskar att nån var här. Och lärde mig att leva i mörkret. Blää.

Jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Ppuss