Varje gång jag kommer hem blir jag lika besviken på att jag öppnar samma dörr, går över samma tröskel och ställer av mig skorna (lyckligtvis inte samma skor) på samma ställe, i samma hall, som jag gjort i 17 år.
VARJE gång blir jag lika rädd när jag ska tända lampan ner till trappan till mitt rum och gå fram till min dörr och titta in i ett svart rum.
När jag kollar mot sängen, det hopp som tänds är obeskrivligt och jag förstår det inte, och tänder lampan blir jag lika besviken VARJE GÅNG på att den är tom. Det kryper ångest och jag låtsas att jag aldrig tänkt tanken och gör allt för att slippa tänka de tankar som nu snabbt tagit sig in och genom mitt huvud. Jag vill inte. De tankar som bara strömmar genom och alla ord som trycker och tär, som egentligen inte finns. Jag hatar det. Jag hatar att va här. Jag hatar att vara ensam. Det går inte. 
Hela dagen strömmar i mitt huvud. Alla tankar, förhoppningar och de besvikelser som följer. Allt det som nu är minnen. Allt jag saknar. Alla frågor, inga svar. 

Vart är du när jag behöver dig? Varför svarar du inte när jag skriver? Varför berättar jag allt du redan vet och sedan använder? Varför känns det som att du vill såra mig? Jag vet att du inte vill.. Jag vet det.. Det är för svårt för någon så lätt. Det går inte. Men det tär.