När huvudet är tomt men fyllt av "jag vet inte", "jag vill inte" och sämst av allt "jag kan inte" känner man sig lagom sliten. När det peppras på med "men åh, gör nått", "varför gör du inte det", "du kommer aldrig klara det" så blir man inte direkt motiverad till att göra nånting heller. Det går vidare med brutna löften och så otroligt tomma ord. Ord som  inte har nån mening men likförbaskat letar sig fram och träffar mitt på. Mitt i. Så att allt klyvs itu. Jag är inte hel. Jag är inte en. Jag känner mig inte stark.

 

Jag vill ha en stark famn att somna in i och våga känna mig svag. Våga ge upp lite extra och våga ge med. Våga nå botten för att kunna våga ta tag och dra uppåt igen. 

Jag kände en man en gång. Som när jag vuxit, har blivit en pojke. Jag saknar dig, även om vi sågs igår. Det kommer aldrig bli bra.

 

Vart är det jag behöver? Finns det kvar?
Vart är det jag behöver? Vart är allt som var?

 

ppuss<3