När jag var liten var ensamhet och egen tid någonting jag aldrig hade. Någonting jag alltid velat ha. Det har alltid varit barn runt om kring mig. Skrikandes, dreglandes och springandes runt benen. Att få höra tystnad var något jag alltid velat höra.  Bara sitta ner i ett eget rum och höra mina andetag.

Jag går på botten. Jag har blivit sårad av ord. Jag vandrar omkring på botten. Orden tär och sliter i min kropp. Jag blir slagen av ord som upprepas om och om igen. Vem tänker göra någonting? Jag kan inte. Jag är för svag. Liten och vek och svag. Jag orkar inte stå på mina ben längre. Jag är för tung. Det finns ingen balans i det hela. Jag har kommit ur spel...

Ja, jag behöver dig. Jag vill skrika och ropa att jag behöver dig. Jag vill ta din hand och lägga mot mitt hjärta och du ska förstå att delar där slår för dig. Bara dig. Delar som jag trodde hade dött. Som aldrig skulle fungera längre i min kropp. Ett ord och jag ler. En beröring och du finns. Jag finns. En av de bästa vänner jag haft och har. Bara du finns kvar. Jag skulle inte vara någonting om du inte funnits för mig. Jag skulle inte kunna le på det sättet jag gör om du inte lett åt mig ibland. Min sanna glädje och det vackraste jag vet. Utan dig är jag aldrig jag. Jag går om du ber mig, men finns alltid vid din sida om du skulle behöva det. Jag har lovat och jag lovar det tusen gånger om. <3

Jag kan inte vara mig själv längre. Jag är ARG. Jag vill gråta. Jag gråter. Jag vill sova. Jag sover. Jag gör allting med vilja. Men inget med glädje. Inget med lust. Bara med avsmak. Jag är inte hel. Jag blir aldrig hel. Jag vill ha det jag saknar.

It's an uphill slope, but I wont lose hope.
'till I go the distance and my journey is complete

ppuss

Vi stod bredvid varandra. Nej.. mittemot varandra. Du gick fram till mig, jag minns inte om du sa något. Kysste mig. Jag fylldes av en värme. En värme. En värme jag saknat. Jag var glad. Så glad att det pirrade i magen. En varm glädje som jag visste var lycka. Du gav mig den lycka jag behövde genom en enkel kyss... Lyckan försvann när det inte var den jag hoppats på som kysste mig när jag tog ett steg tillbaka. Allt bleknade och jag vaknade. Med en stor sorg. Ensam. Utan någon bredvid. 

Jag har förlorat. Jag förlorade så mycket på en dröm. Ett hårt fall. Jag somnade aldrig om. Jag hoppas att jag sov. Jag ville inte smaka på lyckan. Jag ville ha kvar den. Det går inte.

Dagen gled förbi. Ingenting blev som planerat. Ingenting gick som planerat och det slutade med gråt. Jag orkar inte gråta. Jag kommer somna inatt. I hopp om denna dröm åter igen och denna gång ska jag inte vakna. Jag ska stanna där och aldrig mer vakna... I ett lyckansland.

ppuss

Jag känner mig som en maskin. Som vaknar på morgonen. Åker till skolan. Går på lektioner. Gör det jag ska. Åker hem. Äter och går och lägger mig. Always the same. Jag vill ha förändring. Jag vill kunna göra spontana saker utan att alla ska reagera så jävla starkt på det. I detta lilla samhälle är det helt omöjligt att följa sitt hjärta.

Jag gjorde någonting som gjorde mig glad förra veckan som sårade en annan nära vän. Ska jag verkligen inte få ta hand om mig själv utan att såra andra? Jag är trött på alla idioter här nu. På riktigt. Ni sårar mig så brutalt och ni verkar inte förstå det själva. Jag orkar inte alltid vara glad men ni förväntar er det! Och sen när ni gör narr av mig för att jag är ledsen, hur tror ni det känns? Jag orkar inte vara stark längre.