ett inlägg var önskat och nu kommer allt som behövs veta. Tror jag..

Usch.
Det gör ont i hela mig att göra som jag gör. Det gör ont i hela mig att vara jag. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Det känns som att alla jag vänder mig till, slår på mig. Med ord och handlingar som sårar både dem och mig.
Jag är arg, jag är ledsen, jag är upprörd, jag är glad, jag är förvirrad. Alla de här känslorna som jag inte vill veta av. Allt det här som jag sa åt mig för länge sedan att glömma bort. Jag vet inte hur jag mår. Jag vill inte svara på frågan. Det är inte bra. Jag har gett upp och det kommer aldrig bli bra om det ska fortsätta såhär. Jag vill ha hjälp upp ut det här. Men jag vill inte hjälpa mig. Jag straffas såhär. För allt dåligt jag gör som människa. Jag borde inte vara människa. Det är inte rätt.
Jag sa till mig att sluta känna och nu kommer allt på en och samma gång. Jag vill inte vara kär. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte vara arg. Jag..vill inte vara förvirrad. Jag vill vara glad. Man kan bara man vill. Hur ska detta gå...
Vem ska kunna hjälpa. Det är bara jag. Jag har ingen ork.
Jag vill hjälpa alla andra. Inte mig. Det jag vill är förbjudet. Är någonting man inte får. Någonting jag egentligen inte vill.
Jag vill dö.

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
Hur högt ska jag skrika, varje gång jag vill bli hörd?

ppuss

Idag var en sådan hära härlig gå ut och gå dag! Inte varmt och inte kallt, lite Sverige lagom sådär. Jag har dock för mycket läxor för att njuta av detta och kunna gå ut och gå en lång bit. Jag fick nöja mig med att gå ifrån bussen till huset. Med huvudet riktat rakt uppåt och ögonen fästa mot stjärnorna stapplade jag mig fram.

Det är mycket som händer där uppe bland stjärnorna. Stjärnatecken och trams tror jag inte på. Även om jag läser mitt horoskåp. Jag läser det aldrig på dagen tidningen kommer utan alltid dagen efter för att se om det stämde. Oftast så gör det inte det. Men ibland önskar man att det liksom gjorde det. Stämde alltså. Som att framtiden stod skriven i stjärnorna? Framtiden kanske står i stjärnorna? Framtiden kanske är stjärnorna?
Man kanske blir en stjärna när man dör. Mycket man inte vet. Ganska hemskt. Men ändå vackert. Som kärlek ungefär.

Om jag blir en stjärna när jag dör vet jag vart jag vill vara. På exakt vilken plats på den stora himmelen. Den har jag valt ut. Egentligen åt dig och mig. Dig som jag aldrig vill lämna. Dig som jag aldrig kommer lämna. Som jag aldrig glömmer. På ett INTE kärleksvis. Utan på ett sådant dära glädjevis.

When the stars shines upon me and the nights feel so lonely, then,
I only picture your face and remember the days, nights and now,
I spent them with you.