Nu har jag gått runt och varit arg i nästan två veckor på någonting som är alldeles för fjolligt att lägga ner tid på.
Så varför fortsätter jag? Ja, jag vet egentligen inte.
Det har fastnat.
Kanske mest för att jag inte förstår. Jag hatar att inte förstå. Det är det som gör mig så himla arg.

Kanske är det så att jag är arg för att jag inte vill känna sorg. Sorgen att förlora en vän. En mycket god sådan. Den sorgen som man alltid bär. Nästan som en skuld. Du vet att det inte är ditt fel men du bär en skuld ändå.
Är det för att det känns...? Eller för att... ja, för vadå?

Det finns ju också saker som gör mig glad. Personer som jag kan slappna av med. Det är jätteskönt. Det är där jag vill vara för alltid och bara stanna tiden. Den känslan är den bästa som finns. Inte kärlek, utan glädje med en gnutta kärlek. För annan kärlek finns inte. Det finns ingen kärlek. För nu är jag nunna med Hedvig!

Eller jo, den finns men inte för mig. För den är överskattad. Den är för vacker för mig.

ppuss<3