Det var en kylig dag idag. Tack till en vän som gjorde mig glad idag. Genom att gå där och frysa fick du mig att le på riktigt efter denna jobbiga dag. Jag kanske behövde det. Känna ett leende och kyla.
Men.. vart har den riktiga glädjen tagit vägen?

''Feffe, kan inte du bli stjärna när du blir stor?''
Jo, Lovisa, jag har faktiskt planer på det. Men för att bli det måste man jobba på det. Det är inte lätt. Och på de ställen jag försöker jobba på det, här, finns det inte så många genier, i mina kretsar, och det gör att jag får jobba mycket själv.
Det är så klart kul, men oerhört jobbigt. Det tar på mig. En hel del.

Men också massa kul om det är kul folk. Som kan ta intiativ själv. Jag är trött på att vara den som alla följer. Jag är trött på att vara den som styr. Jag är trött på att vara den som aldrig får göra fel, för jag kan ju allt... Det gör att jag tröttnar på musiken. Som gör att jag kastar bort allt, som jag vet, som finns i min framtid.

Jag kommer aldrig tröttna helt på musiken. Jag kan inte leva utan den. Den gör mig glad.

Du är musiken i mig.

ppuss

Fredagen började med sovmorgon till halv elva vilker jag tycker är ovanligt sent gör att vakna upp hos pappa. Jag kände att jag ville sova mer men det kändes inte bra att missa den tiden jag hade här.
Uppe så vad pappa och Lowa vakna och glada. Lowa ville att jag skulle byta på henne för att  hon hade bajsat. Vi gick in i badrummet men väl där så sa hon ''NEJ! Pappa ska byta.'' Jag svarade ''Okej, slipp då!'' och vände mig om för att gå ut ur badrummet och hör en stor suck bakom mig ''åååh, du är knäpp.'' Jag blir väldigt chockad av dessa ord, som brukar komma från mina vänner, men som nu kommer ut ur min två-åriga lillasysters mun. Jag skrattar lite lätt för mig själv och fortsätter dagen.

Senare samma dag så åker vi in till Mora för att köpa ett spel till Elias, lillebror, nya x-box. Lowa kan inte hålla tyst i bilen så hon börjar babbla om ingenting tills hon säger ''Du heter Fredrik Feffe!'' ett litet fniss kommer ifrån migsjälv och mina tankar går till Jesper som brukar kalla mig för just Fredrik. Lowa öppnar munnen igen och säger ''och jag heter Jesper! HEJ FREDRIK!!''. Jag blir chockad igen. Läste hon just mina tankar? Eller vad är det här!

När vi går ifrån spel butiken, eller jag springer med Lowa i min famn, och stannar för att vänta in pappa  så kommer det en dam gående förbi oss. Lowa ler och är glad och säger ''Hej!'' till damen. Damen svarar inte och detta upprör min lillasyster så hon ropar ''Häxan Surtant!''. Jag brister i skratt, pappa får lite lätt panik och tar henne från min famn och går så fort han kan till bilen. ''Den här går ju inte att ha här'' mumlar han på väg till bilen. I bilen hem får vi höra mycket om den elaka Häxan Surtant. Pappa försökte förklara för Lowa hur man leker tysta leken. Ingen höjdare precis. Jag hade i alla fall kul.

Det är ju ovanligt mycket en två-åring kan hitta på att säga :)

ppuss

Onsdag är en helt vanlig dag. Onsdagen den här veckan gjorde jag någonting jag aldrig gjort förut. Någonting som kostade mig hundratjugo svenska kronor. OTROLIGT MYCKET PENGAR. Dumma mej! Ja, så hette 3D bion jag var på för första gången i mitt liv. Den var inte värd dessa pengar men det var coolt att kolla i 3D. I alla fall reklamen. För själva filmen var inte så värst 3D:ig. Men jag hade i alla fall trevligt sällskap av Frida, Pekka och Nattis (:

Efter denna upplevelse gjorde jag någonting jag gjort alldeles för ofta i mitt liv; åkte buss. Men jag åkte inte till det vanliga stället. Nu skulle jag till Caroline och ha skräckfilmkväll! Trodde jag i alla fall..
Det var ingen som kom så jag och Caroline hade filmkväll för oss själva. Vi såg halva ''Love Across'' (musikalen från s:tmikael 2010), ''Harry Potter and the goblet of fire'' och ''the perfect man''. Det var roligt det med. Sen blev det massa snack tills vi somnade.

Nästa morgon vaknade jag av att det luktade bullar. Mummmmmsss, tänkte jag. Jag gick upp och mycket riktigt. Caroline och hennes brorson Leo hade bakat bullar. Dock blev de inte så lyckade. Den första plåten var kletig och smakade socker och kanel. Den andra plåten blev bränd, men de smakade mer bulle än den första.
Mysigt med bullfrukost.

ppuss

Någonting spårade ur. Tankarna började snurra runt och musiken gjorde rastlösheten inom mig större nere i min ensamhet. Det växte i mig. Ångest.
Ett samtal. Jag klickade upptaget för att senare ringa upp när jag var på promenad. Samtalet varade i ungefär en halv kilometer.

Musiken tog över. Den värmde i kylan. Min sko har ett hål som ständigt tog in vatten. Min fot blev kall men musiken värmde den. Gatlamporna tog slut en stund. Jag ringde ett samtal. Upptaget. Gråten trängde inom mig. Ett nytt samtal. Upptaget. Tårarna kom och jag struntade i att försöka ringa någon och tog mig igenom ångesten och mörkret.

Gatlamporna började igen och ilskan inom mig växte. Varför jag var arg vet jag inte riktigt. Det bara blev så när jag gick där helt obetydligt till gatlampors sken.
Tre kilometer hade jag nu gått. Gatlamporna tog slut igen. Denna gång struntade jag i den obehagliga känslan inom mig. Jag förtjänade den.

Jag kunde inte stanna och vända om. Jag ville inte hem. Jag fortsatte gå. Bara gick, gick och gick. Det tog aldrig stopp. Fyra kilometer. Fem kilometer. Ett varv i byn gjorde det till sex kilometer. Jag var tvungen att stanna innan något gick snett igen.

Mormor bor inne i byn. Hon blev arg när jag kom. Jag var genomblöt och gjorde någonting ogenomtänkt. Det var också fel. Tårarna föll nästan igen. Jag orkade inte gråta, inte framför mormor.
Vi kollade på spårlöst och någon film sen skjutsade hon hem mig. Jag frågade, hon blev bara arg när jag ställde denna dumma fråga om att få gå hem. När hon släppte av mig hemma sa hon åt mig att aldrig mer göra något så dumt.

Det regnade idag. Det finns en mening med det.

ppuss

Hon är speciell.  Hon har väldigt lite tid och ägnar en del av tiden till att sitta vid datorn och plugga och den andra delen till att skjutsa och hämta precis överallt i kommunen, och ibland utanför. Men det är inte mitt fel. Det är ju hon som bestämt att vi ska bo i världens ände. Det blir lätt så att hon blir grinig då. Lyssnar inte oftast på vad jag har att säga. Då känner jag mig lite meningslös och undrar vad som egentligen är rätt med mig...

Ibland är hon inte som hon borde vara. Oftast är hon faktiskt en vän. En av de bättre. Hon lyssnar kanske inte så bra men hon gör i alla fall så gott hon kan.
Det enda vi egentligen har gemensamt är sången. Det är då vi pratar som mest. Väldigt respektlöst av oss att stå och babbla om alldeles för mycket när vi faktiskt är på kör för att sjunga. Men vi har ju det trevligt.

Vi pratar hela vägen hem också. Om RIKTIGT meninglösa saker; Om den där tanten som sjunger helt otroligt äckligt falskt, om vad jag senast sa hos någon kurator, tills då det tonar ut och dör till ingenting. I alla fall till nästa kör övning.
Mamma&Jag.

ppuss

Det är ganska lätt att glömma saker som inte har något värde. Det är ganska lätt att komma ihåg det som är betydelsefullt. Ibland undrar jag hur mycket man ska behöva jobba för att bli någoting betydelsefullt, för att faktiskt få ett värde. Så att man inte glöms bort.

En familj är något som alltid består och alltid kommer ihåg. Hur blir det då när man faktiskt glöms bort utav inte bara en utan två familjer? Hur mycket, eller snarare lite värde har man då?

Att umgås med de vänner man älskar ger en ett annat värde. Man känner sig betydelsefull. Men då måste man alltid kämpa för att synas om inte de älskar lika mycket tillbaka. Gör de inte det så glöms man.
Man söker alltid bekräftelse. Får man inte det är man fel.  Jag är alltid fel.

En kärlek är något som alltid syns. Den ger aldrig bekräftelse för att den alltid gör det. Det är så knäppt. Det är så sant.

ppuss